Jag, utmattad? 🤯

Min resa till utmattning började långt innan jag ens visste vad det var.

Jag hade alltid många bollar i luften, strävade alltid efter att vara min egen chef och forma min egen arbetsdag.

Att jobba hemifrån och ha kontroll över mina egna tider var min dröm.

Jag älskade att jobba med barn och fann stor glädje i att arbeta på förskolan under många år.

Men med tiden började jag märka att min passion för arbetet började suga upp all min energi.

Det kändes som att jag aldrig kunde stanna upp och vila, att jag alltid var på väg till nästa projekt eller uppgift.

Jag insåg inte hur mycket jag tog på mig förrän det var för sent.

Utmattningen smög sig på mig obemärkt.

Jag ignorerade de tidiga varningssignalerna - konstant trötthet, svårigheter att fokusera och en allmän känsla av nedstämdhet.

Jag trodde att jag kunde fortsätta som vanligt, att min passion för mitt arbete skulle bära mig igenom.

Men sedan kom dagen då min kropp helt enkelt inte längre kunde ta det.

Jag kände mig som en bil som kört på reservtanken alltför länge.

Till slut var tanken helt tom och jag hade ingenting kvar att ge.

Ett av de största tecknen på att något var fel inträffade när jag körde

en för mig välbekant sträcka mellan mitt hem och träningshallen.

Plötsligt, mitt på motorvägen, visste jag inte var jag var.

Jag kände inte igen mig, som om min hjärna hade stängt av för att skydda mig från

den överväldigande stressen jag ständigt utsatte mig för.

Det absolut jobbigaste med utmattning är den konstanta tröttheten som inte går att vila bort.

Oavsett hur mycket jag sov eller vilade, kände jag mig aldrig riktigt utvilad.

Att vakna upp var som att möta en ny dag av utmaningar med samma trötthet som dagen innan.

Det tog mig också mycket längre tid att utföra enkla uppgifter.

Det som tidigare kunde göras med lätthet tog nu dubbelt så lång tid, om inte mer.

Det var som att jag arbetade i slowmotion, fast i en värld som fortsatte att röra sig i full fart runt mig.

Det som gjorde det hela ännu svårare var att utmattningen inte syntes på utsidan.

Jag kunde se frisk och pigg ut för världen, samtidigt som jag kämpade med mina egna demoner inuti.

Att försöka förklara för andra hur jag mådde när jag såg helt normal ut

var en av de största utmaningarna jag stod inför.

Att få diagnosen utmattningssyndrom var inte nödvändigtvis en chock,

men att få det svart på vitt och inse hur lång tid det skulle ta att komma tillbaka

till att vara sig själv igen var överväldigande.

Det var som att stå inför en lång och krokig väg framför mig,

medan jag längtade efter att återfå den energi och passion jag en gång hade.

De senaste åren har jag kört på lite för hårt och känner igen tecken på att trilla tillbaka.

Så nu är det hög tid att tänka på mig själv igen och ta till de verktyg jag har.

Jag vet nu att det är viktigt att prioritera min hälsa och välbefinnande framför allt annat,

och att jag måste vara mer medveten om mina egna gränser för att undvika att hamna i samma situation igen.

Idag tar jag det långsamt, en dag i taget.

Jag har lärt mig att prioritera min hälsa över allt annat

och att inte låta min passion för mitt arbete ta över mitt liv på det sätt det gjorde tidigare.

Jag är fortfarande på väg tillbaka till full styrka,

men jag är tacksam för den lärdom som utmattningen har gett mig.

Det har lärt mig att uppskatta de små ögonblicken av lugn och att aldrig ta min hälsa för givet igen.

Var rädd om dig och dina nära!

Sandra Färdeman